Motgift

Men jag har en underbart vacker son.

Facit mars

Ja, det här är en sjukdom.

Alla dessa fantastiska filmer

Det är en stor glädje att veta att det finns så många helt okända men underbara filmupplevelser där ute. Boxer's Omen slängde jag med på ren känsla i den senaste utlandsordern, och se vad jag fick:

Richard Kelly

är en talanglös jävla fjolla som borde pryglas offentligt. Jag sa det redan efter Donny Darko, och nu har alltså skräpfilmen The Box ristat dessa mest bevingade av ord i sten för alltid. Käre Richard Kelly, du är en apekatt!

En konstig sak

Maria tappade en vante när hon var ute på stan med Arvid i fredags. Hon upptäckte det hemska först när hon kommit hem, och bestämde sig genast för att gå ut och leta efter den. Det var en kär vante. Hon sökte febrilt längs med hela vägen till Malmuddsviadukten innan hon gav upp och promenerade hem igen, utan vante. Hon var naturligtvis lite ledsen över det inträffade. Det var, som sagt, en kär vante. Helgen kommer och med den ett ymnigt snöfall. Marken täcks av snö, det plogas och donas och allt är frid och fröjd. Vanten glöms bort, och lika bra är väl det med tanke på vädret. Utsikterna att återfinna den känns minimala. Idag har jag varit ute och promenerat med Arvid. På väg hem ser jag något ligga på marken mitt på trottoaren ganska nära Coop här på Örnäset. En vante, svartvitrandig! Kan det vara? Jag plockar upp den och studerar den närmare. Ja, visst är det! Den kära vanten! Marias vante! Så jag har alltså återfunnit vanten, efter en helg av snöande och plogande, alldeles nära hemma, mitt på den gångväg Maria promenerat när hon var ute och sökte efter vanten i fredags, och som hon och jag gått några gånger även efter det. Och det märkligaste av allt: den är helt torr!



Vad har vanten haft för sig under helgen egentligen? Var det en stöld, ett uppror, ett hån? En reva i verkligheten som öppnade dörren till en annan dimension? Har den, som ett byaluder, gått från hand till hand i en lång kedja av osannolika händelser? Jag vet inte, men jag är skakad.

Trettonhundrafyrtionio

Jag lever ju i någon sorts underbar parallell dimension där alla band bara kör låtar från sina bra skivor live, så döm om min förvåning och stora besvikelse när 1349 bara spelade Manifest och Riders of the Apocalypse från första skivan. I övrigt var det bra ös från första sekund till sista, så konserten får tre och en halv stabila bananer av fem möjliga.



Sämst: Att de inte sket i det nya, lite undermåliga, materialet och bara körde låtar från Liberation
Bäst: Trumguden Frost, som satte varenda jävla slag precis som på skivorna. Han är övermänsklig, mer maskin än man!

Kill it with fire!

Nittiotalet, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Äcklet

Hojta om ni vill beställa så fixar jag numret till leverantören!

Memory lane

Nu är Xboxen såld. RIP. Vi hade fina stunder tillsammans, och vi hade dåliga. Dead Space, Bioshock och Gears of War - fantastiska spelupplevelser allihopa. Rez HD = bäst, vackrast, det spel jag kommer att ha mest problem med att skiljas ifrån. Men MS är en bunt jävla rövhål med sitt Live-ocker och jag ser inte speciellt mycket tid över till tv-spel i kristallkulan, så nu får den ryka för den här gången.

Det var dock inte det jag skulle skriva om. När jag var nere i förrådet och letade efter Xbox-kartongen hittade jag något bortglömt men viktigt i en kartong med småkrafs:



Minns du, Emppu? Vilken helvetes fin grej att göra. Jag blev alldeles rörd när jag hittade det.



Kassettband. Fan vad gamla vi är.

Bakom mina solglasögon

Ett säkert tecken på att man blivit förälder, om man nu skulle ha råkat missa förlossningen eller så, är att man plötsligt tycker att bejbisar med solglasögon är hilarious.

Dyra mars

Ute redan



Bävern


Bävern


15:e mars



16:e mars

Bävern


24:e mars



Håller tummarna för att The Killer-blurayen ser ut som röv så jag slipper klämma in den i budgeten också.

Våren?

Vilken vacker dag det har varit idag! Genom ett trollslag blev sista tidens kyla och snörusk bara ett bleknat minne.

Jag har varit till läkaren. Det konstaterades att jag inte har reumatiska besvär i händerna, vilket var rätt skönt, och jag fick anti-inflammatoriska tabletter utskrivna. När jag i måndags ringde och bokade läkartiden var jag med om något som aldrig hänt mig förr. "Du ska få komma till Salal Akal, men han är svensk! Han har bara ett utländskt namn", sa telefonisten. (Namnet är fingerat, så det är ingen idé att försöka stalka honom) "Oj då", sa jag förvånat. "Ja, det blir säkert bra". Det jag egentligen ville säga var: "Det hade inte spelat någon roll om den gode herr Akal så kom till jobbet ridande på en kamel och tog emot patienterna med dynamitgubbar lindade runt kroppen samtidigt som han rabblade strofer ur koranen, kärringjävel!" Men sen kom jag på att hey, telefonisten är säkert så van vid högljudda (men skröpliga, skröpligt högljudda) pensionärsprotester varje gång hon yppar läkarens namn, att det blivit som en betingning att alltid lägga till den där disclaimern. Han var hur som helst trevlig läkaren, om än kanske inte riktigt så svensk att pensionärerna kunde slippa känna sig lurade.

Så jag har varit till läkaren för första gången på säkert tio år, om inte mer. Det ni! Sedan har jag varit ute och promenerat en stund ensam med Arvid, så att Maria kunde få ett litet break från heltidsmammandet (som hon för övrigt är helt kickassingly jävla fantastiskt bra på!) och åka in till stan på en shoppingtur. Det var ganska trevligt, även om Örnäset kanske inte är den allra roligaste stadsdelen att promenera runt i, och trots att det var så dåligt plogat på en del av cykelvägarna att det kändes som att köra puckelpist med vagnen. Jag fick i alla fall tillfälle att våldsamt forcera en plogvall med barnvagnen för första gången, en erfarenhet jag hellre skulle ha fortsatt att leva utan i lycklig ovisshet.

Jag försöker komma ur mitt bloggide nu. Det är väldigt svårt att uppdatera det här med någon frekvens när man jobbar heltid och har kanske tre timmar fritid per dag, tid man ju hellre ägnar åt familjen än åt helvetesmaskinen, men jag tänker åtminstone försöka. Därför de korta filmtexterna. Det enda man egentligen orkar med vissa kvällar är att se på tv, så varför då inte skriva något kort om sina filmupplevelser. Tänker jag. Vi får se.

Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969)

En av många pärlor från den amerikanska filmens guldålder, när Hollywood vågade producera annat än ytliga sagor. Filmens tematik kretsar kring motsatser; stad och landsbygd, kärlek och hor, den naive texasbon och den förhärdade newyorkaren. Framför allt är den, som mycket film från tiden, en uppgörelse med den amerikanska självbilden. Jon Voight spelar titelns kåbåjsare med storögd naivitet, och det är en fröjd att se hans barnsliga idealbilder kollidera med verkligheten och gå i tusen bitar. Schlesinger berättar sin historia träffsäkert och i högt tempo, och slänger in en del okonventionella tekniker i mixen (Jag tänker främst på de många montagen som hoppar mellan olika berättelse- och tidsplan). Först och främst är det här dock skådespelarnas film. Dustin Hoffman, hans första större roll efter genombrottet i Mandomsprovet, är fantastisk som den hale lille krymplingen Ratso och tillsammans med Voight äger de den här filmen. De bär uppe den med bravur även den sista, lite tempofattigare, halvtimmen.

DVD-utgåvan är helt barebones (tror inte ens att det följer med en ynklig trailer), men bilden är i alla fall duglig, om än från en sliten och ganska skräpig master (vilket syns extra tydligt i mörkare scener). Ljudspåret är en fyrakanalig (?!) remix och låter helt okej, men det är synd att filmens ursprungliga monosoundtrack inte finns med för oss som föredrar att höra originalljudpåret.

Tack till Ving, vars tv-reklam fick oss att se om den här filmen!

Kill Baby... Kill! (Mario Bava, 1966)

Mysig och atmosfärisk gotisk skräckis av klassiskt snitt. Bava serverar en rejäl portion dimmiga kyrkogårdar, nedgångna ruiner och mordiska barnspöken, till synes helt opåverkad av de konstnärliga strömningar som svepte genom filmvärlden vid tiden. Och tur är väl det. Som vanligt är det visuella den största behållningen, men här fungerar faktiskt även intrigen ovanligt bra och det blir riktigt spännande mellan varven.

DVD:n från Starz Home Entertainment (förtroendeingivande namn) ingår i Mario Bava Collection Volume 1, och är tyvärr ingen höjdare. Bilden är urvattnad och suddig, med tråkigt blek färgåtergivning. Den uppvisar också konstiga artefakter som jag misstänker beror på en taskig NTSC till PAL-konvertering. Bava hade förtjänat ett bättre öde.

Perversion Story (Lucio Fulci, 1969)

Snygg och bra thriller med grym musik av Riz Ortolani, som nog mest är känd för sitt kontrapunktiska Cannibal Holocaust-score och som här briljerar med ett svängigt jazzsoundtrack. Spännande Vertigo-inspirerad intrig (men osannolik så klart, i vanlig ordning när italienarna är framme), fin psykedelisk sextiotalsscenografi och förvånande nog riktiga on locationscener från gaskammaren i San Quentin. Den som, liksom jag, tenderar att läsa in för mycket i saker och ting, anar kanske både Bergmans och (törs jag ens skriva det?) Antonionis skuggor helt flyktigt i ögonvrån ibland. Gör man inte det är det också okej.

Filmens fina Technicolor-foto kommer till sin rätt på den här trevliga DVD-utgåvan från Severin. Utöver de sedvanliga trailersarna och biografierna får man även med en soundtrack-CD som man aldrig kommer att lyssna på. En fin gest, tycker jag!

OS är över

But the soul still burns!