Fetischism

Den här mojängen har verkligen gjort min dag så jävla stenhårt! Blir kanske inte espresso direkt, men tillräckligt nära för att jag ska vara nöjd.

Här är mitt liv

Hej alla mina vänner, alla som jag känner!

Jag har ingen tid med något. Int' nå'. Jag jobbar och sover, och på lediga stunder antingen ser jag på tv eller ligger och smeker Marias mage. På många sätt är livet bra nu, bättre än det någonsin varit tidigare tror jag. Det är förmodligen hormonellt betingat, men vem bryr sig. Vi donar och fixar hemma, och har varit till Ikea och till Lankojärvi. Tiden räcker inte till. Ibland har jag kommit på mig själv med att inte ha suttit vid datorn över huvud taget på två, tre dagar. Det är oväntat vilken glädje en sådan insikt kan framkalla. Jag var in på Game här om dagen och blev överraskad över att Uncharted 2 tydligen släppts redan. Bara en sådan sak.

Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot att snart få träffa min son. Han växer så det knakar där inne i magen, krånglar och lever om och har nog ingen aning om att han snart ska komma ut till det kalla och hårda livet. Jag undrar vad foster drömmer om. Om vatten, vibrationer, hjärtslag, dämpade röster? Om blodomloppets susande och livmoderns täta omfamning? Kanske mardrömmar om att tryckas neråt, stötas ut. Med händerna på magen kan man ibland känna hur han trycker utåt med sina små ben, med ryggen och rumpan, hur han desperat och förgäves försöker skapa ett större lebensraum åt sig i det allt trängre moderlivet. Trycker man lite försiktigt på magen får man ofta en irriterad liten spark till svar. Det är nog inte så kul att vara ofödd heller, hur soft den tanken än må kännas i ens problemtyngda vuxna sinne när man till exempel har en monsterdisk som väntar på att diskas.

Ja, ni hör ju hur det låter. Jag ger min blogg en slutlig tidsfrist tills när barnet föds, sedan dödar jag den definitivt. Babyblogg någon? Nej, tänkte väl det. Det kommer att vara ett barmhärtighetsmord.

Det är väl lika bra att jag slänger in något jag faktiskt tänkt blogga om i några veckor också, bara så att ni, mina trogna fans, inte känner er helt lurade. Kolla vad jag hittade:



20:- styck på Myrorna! Vad ska jag göra med dem? Jag borde nog ge bort dem till någon som faktiskt samlar och lyssnar på vinyl, men samtidigt är de ju så jävla snygga att det tar emot att tänka på att skiljas ifrån dem. Och det känns som ett omen av något slag att jag hittade dem, för dels brukar jag nästan aldrig kolla vinylbackarna på secondhandaffärer och dels brukar det aldrig finns något vettigt när jag gör det (samma princip som med böcker och VHS, jag tror att det är en naturlag). Det var som att hitta en skatt! De hade också en massa obskyra punkskivor som jag verkligen ångrar att jag inte köpte nu i efterhand. Jag undrar vem som gett bort dem? Varför säljer man inte sådana här skivor om man ändå ska göra sig av med dem? Är det någon som dött? Är det något statement? Är det ett misstag?

No niin, nu ska vi nog fortsätta kolla Da Vinci-Koden. Den extra långa versionen så klart, för extra mycket taffligt manus, extra mycket banal regi och extra mycket nollställd Tom Hanks med dollartecken i ögonen. Det kanske vore bättre att skjuta skallen av sig direkt istället för att gå en omväg genom filmen för att uppnå samma mål, men hey, är man flagellant så är man (dagens ord: flagellant, sug på det: fla-ge-llant)!